Zittens ♥

Minns inte jättemycket av det första året men jag minns alla panikkänslor.. så fort någon kom mot mig för snabbt så jag inte hann å se vem det var så skrek jag rakt ut. Det är något som jag fortfarande 18-19 år efteråt har svårt för. 

Minns alla nerdragna persienner hemma hos mig. Gick jag ut och det gjorde jag mest bara om jag var tvungen och en man (spelade ingen roll vilken man) kom gåendes mot mig så fick jag panik och vände snabbt barnvagnen och skyndade mig hem igen 🙈 Mest var det nog chocken som satt i som gjorde att jag inte kunde sortera känslor och vad som var farligt så allt blev farligt! 

Bilar som stod parkerade utanför med någon i bilen gjorde mig rädd och undrade vem det var i bilen. Det sitter i ännu om jag ser en bil med någon i och de står en längre stund. Det kan jag tycka är lite konstigt att den känslan sitter i fortfarande för finns inget idag att vara rädd för!

Alla sömnlösa nätter där jag av rädsla för att x skulle hitta oss  satt och vakade över min son. Han var bla kidnappningshotad. Då pappan var Indier var rädslan stor att de skulle smuggla ut pojken. Den rädslan satt i ända tills han blev 16-17 år. Lämna han på dagis var psykiskt jobbigt och även upp till mellanstadiet. Den där rädslan som smög på en att han inte skulle vara kvar på dagis/skolan.